Aldrig mer

Så kom dagen igen, dagen jag helst av allt bara vill glömma och låtsas som att den inte finns. Dagen då du, min älskade mamma, levde och andades och tittade på oss för sista dagen. Den där dagen, då allt var sista gången. Det var sista gången vi fick hålla din hand. Det var sista gången vi fick prata med dig. Det var sista gången vi fick se dina blåa ögon. Allt var sista gången den där dagen i augusti för 3 år sedan. När jag reste mig från stolen för att gå. Jag backade ut ur rummet. Jag ville se dig så länge jag kunde! För jag visste. Jag visste att när jag stängde den där vita sjukhusdörren, så var det för alltid. Jag skulle aldrig, aldrig mer få träffa dig! Dig min älskade mamma!!! Du fattas mig varje dag. Att lämna dig i det sterila sjukhusrummet och gå, är de tyngsta steg jag har tagit och dörren, är den tyngsta dörr som jag har stängt efter mig. Mamma, du fattas mig så!!! KOM TILL BAKA